jag har insett en sak, att man hela tiden speciellt när man e som oss i åldern har väldigt mycket oklart för sig.
man strävar hela tiden för att hitta nya vägar, försöka lära känna sig själv och försöka förstå vad som egentligen är meningen med livet.
det kommer dagar då inte allt är så självklart, man vet inte vad man vill. man vet inte vad som gör att man orkar gå upp på morgonen, ena dagen är inte den andra lik. eller så är de det som är problemet, man hittar ingen egen balans. och när man sedan som alla andra personer gör misstag vet man inte vad man ska göra, vem eller vilka man ska vända sig till. för alla gör vi fel, vi är ju trots allt bara människor.
och jag har även insett en till sak, att igenom hela mitt liv är det en speciell sak som alltid hjälpt mig. med allt. när jag vart längst nere på botten och som fått mig att orka tillbaka upp till toppen igen.
och det är en passion man har, och min är nog trots allt mina hästar och ridning.
hur töntigt det än låter, så har jag i hela mitt liv fått allt mitt stöd därifrån. det är en sak jag vet att jag är bra på, jag vet att jag kan och jag vet att det aldrig skulle svika mig. och jag tror det är viktigt att ha en sådan passion för något för att orka med allting. för livet är inte lätt, men om allting hade vart lätt. hur kul hade det då varit?
och dagar som denna, när man bara är själv och låter tankarna flyga iväg inser man så mycket mer.
och jag brinner verkligen för hästar och ridning, i både medgång och motgång.
jag vet seriöst inte hur många gånger jag vart så nära att bara lägga av med allting och bara sälja alla hästar och leva ett normalt liv.
men alla gånger har det varit någonting som fått mig att vilja ha tillbaka det, den känslan.
ni som inte är djurmänniskor tror jag är dum i huvudet, men ni missar så sjukt mkt så ni kommer aldrig förstå.
att jag sedan har alla mina rosetter uppe på en vägg i mitt rum kan många se som skryt men det är inspiration för mig.
både när allt är åt helvete och när allt är som bäst, så ser jag alla dessa minnen och vad jag åstakommit tillsammans med ett flyktdjur på femhundra kilo med en egen villja. att vara ett med något är en känsla som inte går att beskriva.
en av de bästa känslorna enligt mig som tävlingsryttare är att stå först på en prisutdelning, att veta att man vann. man var bäst, tillsammans med sin bästa vän.
jag är en sjuk tävlingsmänniska och mår som bäst när jag är ute på tävlingsbanorna med mina hästar,
 det är mitt liv.
och jag kan aldrig tacka mina föräldrar nog för allt de gett mig, och ger mig.
svindyra hästar, möjligheter att träna för de bästa, åka sverige runt på stora tävlingar.
ni kommer aldrig förstå vad tacksam jag är för allt.
och jag tror även många av er andra kan sätta in er själva i sådana situationer, det är svårt att förklara men vissa känslor går inte att förklara i ord, de måste upplevas
och jag tycker faktiskt synd om alla er där ute som inte har något ni brinner för, något som gör vardagen lite lättare varje dag.
L






my life